en antifascistisk bragd i Dresden

Det dresdenborna gjorde i helgen var väldigt viktigt. Att blockera över 5 000 nazisters marschväg, utan att själv använda våld, är en prestation som kommer att ge eko lång tid framöver. I bästa fall handlar det om ett trendbrott.
Det är mycket som imponerar i den framgångsrika aktionen. Bredden: mitt i stan, vid Frauenkirche, talade den konservativa (CDU) överborgmästaren Helma Orosz inför en mänsklig kedja om 10 000 människor, hon kallade den en ”Fästning mot intolerans och dumhet”, Vid Neustädter Bahnhof samlades ytterligare tusentals för en fredlig sittblockad och längs bussvägen hindrade militanta Antifa-grupper attackerna från de våldsamma ”autonoma nationalisterna”.
Beslutsamheten: i mitten av januari utsattes vänsterpartiets kansli i Dresden, och flera vänsterbokhandlar i Berlin för razzior riktade mot demonstrationsplakatet. Som polisen såg det utgjorde uppmaningen till blockad en form av uppvigling (vilket ifrågasattes eftersom den tyska författningsdomstolen slagit fast att fredliga blockader inte är olagliga). Under en tid stoppades också organisationsgruppens hemsida. Men protesterna, från vänsterpartiet, miljöpartiet, från fackföreningar som ver.di och den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Jusos var, starka och debatten efter beslagen lär ha betytt mycket för mobiliseringen.
Revanschen: Förra året lyckades över 6 000 nazister marschera genom Dresden i den största nazistiska demonstrationen efter kriget. Under året har den nya konservativa federala regeringen försökt införa samma likställande av ”extremismer” till höger och vänster som propagerats av Magnus Sandelin och Anna-Lena Lodenius i Sverige. I praktiken innebär det att en rad medborgarinitiativ mot rasism och nazism fått sina anslag indragna, samtidigt som den renodlade nazismen har börjat få åtminstone begränsade framgångar även i väst genom de lokala islamofobiska ”Pro-”partierna. Men den enorma mobiliseringen, som liksom tidigare år inkluderat flera kända namn från CDU och socialdemokraterna, höll för påfrestningarna och vänsterpartiets parlamentsledamöter hade en egen avdelning i sittblockaden. Det handlar inte bara om ett rent fysiskt civilkurage, en lång rad politiker, artister och intellektuella har satsat sina karriärer på att stödja mobiliseringen. Bland dem som dagen innan kraftmätningen uppmanade polisen att skydda blockaden, inte nazisterna, fanns delstatsledningen för ver.di (motsvarar ungefär svenska SEKO).
Modet: till sist krävdes också fysiskt mod. De tusen första aktivisterna sprang helt enkelt genom poliskedjan; många slogs blodiga. De klarade sig igenom eftersom de var tillräckligt många, och eftersom det var politiskt omöjligt att bryta upp den stora manifestationen med våld. Men om de inte varit så beslutsamma hade de inte kunnat genomföra blockaden. Jag läser i Die Tageszeitung om aktivisternas missnöje med att det är Orosz och de delar av manifestationen som inte tagit den direkta konfrontationen, som efteråt tar åt sig äran. Men så brukar det vara, och hade inte CDU:s representant stått där hon stod, på andra sidan kanalen, hade de aktivister som trotsade poliskedjorna haft en betydligt svårare uppgift.
Jag läser å andra sidan också att den svenska delegationen utgjorde en mycket synlig den av den nazistiska manifestationen. Dessvärre är det ju så att medan svenska antifascister ägnar sig åt att ta avstånd från varandra är det andra som måste ta striden mot de rasistiska aktivister som reser härifrån. Vi har allt att lära.

taz npd-bloggen Svd DN