clinell och tagiueff om hur partier som sverigedemokraterna ska bemötas

Jag skrev för nio år sen en recension av Bim Clinells bok om den nationella fronten i Frankrike, De hunsades revanch. Boken finns fortfarande tillgänglig i pocket, och den innehåller en del råd som jag tycker är än mer aktuella än när den kom. Så här är min gamla recension, klippt ur tidskriften Röda rummet nr 3/1999.

Den parlamentariska fascismen Bim Clinells reportage från de sydfranska städer som tagits över Front National väckte stor uppmärksamhet redan när de publicerades i Dagens Nyheter för något år sedan. Det ska inte förnekas att jag känner en viss irritation ibland när jag nu läser hennes bok De hunsades revansch - en resa i fascismens Frankrike , inför hur hon generaliserar om den franska nationalkaraktären efter att ha pratat med sin portvakt, eller målar upp pittoreska bilder överhöljda med schabloner. Men står man ut med det är boken bra och nyttig. Den är både lättläst och gedigen, utan att förlora sig i oväsentliga detaljer. Framför allt diskuterar Clinell på ett klargörande och spännande sätt hur den fascistiska opinionen påverkat hela samhället. Vad händer till exempel med samhällsengagemanget, när man har skäl att misstänka att till och med den lokala hyresgästföreningen är fascistdominerad? Hur påverkas regionens tidningar av att upp till en tredjedel av läsarna röstar på fronten? Vad gör man när ens bekanta och vänner plötsligt väljer att stödja en rasist - mer än var fjärde fransk väljare har någon gång röstat på fronten. På ett träffande sätt jämför Clinell livet i de utsatta städerna med tillvaron i det gamla stalinistiska östblocket. Människor drar sig tillbaka till det privata. Humorprogram, satirtidskrifter, ironi och sarkasm blir andningshål, men framför allt breder apatin ut sig. Så ser tillvaron ut för de allra flesta i dagens reellt existerande västeuropeiska fascism. Och för dem som utsätts för förföljelser och terror är den naturligtvis ohyggligt mycket svårare. Banden till öppen nazism, mördarband på Balkan och blodiga terrordåd framgår tydligt tydligt när man studerar researchtidningarna Expos och Monitors faktaspäckade häfte om dessa internationella kontakter (Euro-Nat, Ett Europa för antisemiter, etniska krigare och politiska dårfinkar, av Stieg Larsson, David Lagerlöf, Svend Johansen och Kerstin Zachrisson, Expo/Monitor/Svartvitts förlag 1999) Sverigedemokraterna och deras allierade är ingen "mjukare" variant av fascism, de är tvärtom ett försök att nå in i maktens korridorer. Som Clinell förklarar, startades även Front National av ungefär samma personer som låg bakom sjuttio- och åttiotalens sydeuropeiska bombterror. Att samexistera med såna grupper - som både franska och sydsvenska regionalpolitiker försökt sig på den senaste tiden - leder omedelbart till stora och katastrofala förändringar i hela samhället. Fascister måste alltid bekämpas. Frågan är bara hur. Clinell redogör rätt utförligt för den kritik som den franske politiske teoretikern och antifascisten Pierre-Andrè Tagiueff riktade mot den egna rörelsen ifjol (i boken Face au Front National, som han skrev tillsammans med Michele Tribalat). Av sju taktiska inriktningar kritiserade han särskilt fem: 1. Den demoniserande. Etablissemangets självrättfärdigande artistgalor, och ett alltför ivrigt användande av domstolsväsendet, riskerar att bara stärka frontväljarnas identiteter som missförstådda underdogs. 2. Att ignorera partiet, vägra skriva och rapportera om det, har ungefär samma verkan i längden. 3. Att delvis gå fascisterna till mötes - som till exempel våra socialdemokrater (tyst understödda av vänstern och miljöpartiet) gjort i flyktingfrågan - är bara att ge dem rätt. 4. Att alliera sig med partiet - som borgarna i Skånes regionparlament - innebär bara att låta dem bestämma samtalsordningen. 5. Att själv gå in i alltför breda allianser förstärker liksom den första och andra taktiken bara underdogkänslan. Med viss urskiljning föreslår Taguieff istället en kombination av dessa två taktiska förhållningssätt: 1. Argumenterande trakasserier - helt enkelt att aldrig låta fascisterna stå oemotsagda. Men istället för att nöja sig med ensidiga fördömanden, måste man ta deras potentiella anhängare på allvar, och åtminstone argumentera på samma nivå som fascisterna. 2. I ett land som Frankrike, där fascistpartiet i val lockat fler arbetarväljare än socialdemokraterna, är det helt grundläggande arbetet att arbeta mot sociala orättvisor och isolering, helt enkelt det arbete som arbetarrörelsen (och andra folkrörelser) traditionellt bedriver. I tider av arbetslöshet och folkomflyttningar har banden mellan människor i många fall brustit, och fascisterna kan lätt skörda i kontaktlöshet och oro inför framtiden.