om tretton viktiga barnböcker

Jag skrev några rader i Aftonbladet idag, Tyvärr formulerade jag mig lite oklart, så jag säger det på en gång: Katarina Taikon skrev om de båda unga roma-kvinnor som kom med de vita bussarna, men hon var inte själv en av dem. Hursomhelst, såhär ser notisen ut:

Jag missade Katitziböckerna när de kom ut (1969–1980). Därför har det varit en omtumlande upplevelse när jag det senaste året läst dem för min sexåring. Det är den mest rasande uppgörelse med det inpyrt rasistiska medlöpande Sverige åren kring andra världskriget som finns på svenska – Maria-Pia Boëthius får ursäkta. Historikerna, jag är en av dem, har ännu bara petat i såret.

Den som läser Katitzi får veta hur djupt ner i folkdjupen de fascistiska strukturerna satt sig. Det är stenkastning mot lägren, registrering efter raskännetecken, vanliga svenska män och kvinnor som hoppas att tyskarna ska komma och göra rent hus – och förkunnar sin åsikt för små barn.

Det var inte historikerna som först gjorde känt att de enda zigenare som lyckades ta sig in i Sverige vare sig under eller efter Förintelsen var två flickor som smugglades med på Folke Bernadottes vita bussar, förebärande att de var judinnor. Det var Katarina Taikon, bland annat i en av Katitziböckerna. Vad de vuxna ljög om, skulle barnen veta.

Dagens Sverige är segregerat, men på den tiden hade vi ett apartheidsystem. Zigenare fick inte bo var de ville, inte gå i skolan. Men vi hade också en egen Martin Luther King – Katarina Taikon uppvaktade tillsammans med sin syster Rosa envist Erlander och Palme och arrangerade ickevåldsaktioner. Utan deras insatser hade Sverige blivit ett obehagligare land.

Zigenare – eller romer, som är den beteckning vi använder i dag – diskrimineras fortfarande, och arvet efter Katarina Taikon förvaltas av en rad aktivister, med Hans Caldaras i spetsen, samme Caldaras som just översatt den första av Katitziböckerna till romani. Det finns en statlig delegation för romska frågor, ledd av Maria Leissner, som arbetar på en vitbok.

Men trots att de efterfrågas på antikvariaten och lånas på biblioteken är Taikons barnböcker knappast framträdande som klassiker. När Dagens Nyheter i tisdags presenterade sin barnbokskanon om hundra ”omistliga” verk saknades Katitzi.

Jag förstår det inte riktigt. Jag skulle inte vilja ha det senaste årets läsupplevelse ogjord. Vad är det vi inte vill ta till oss?